Breivikrättegången- PK-hjärntvätt?

Den utdragna politiska rättegången mot Anders Behring Breivik gör nu att folk så smått börjar tröttna.

PK-media - vem annars? - har anförtrott sig den ansvarsfulla uppgiften att till allmänheten förmedla politiskt korrekta och noggrant censurerade versioner av vad Breivik och övriga aktörer säger under rättegången.

Men hur många dagar orkar man egentligen med kulturmarxisternas närmast perversa vältrande i offrens och familjernas lidande?

Hur många dagar orkar man höra kulturmarxisternas närmast sjukliga konspirationsteorier om "högerextrema nätverk", som Breivik påstås var kopplad till i Sverige och annorstädes, utan minsta tillstymmelse till bevis?

Hur många dagar orkar man egentligen höra kulturmarxisternas vämjeliga försök att exploatera 77 människors död, för att vinna politisk terräng mot sina politiska motståndare högern?

Breivikrättegången handlar alltså i första hand om politik. Breivik försöker utnyttja rättegången för sina syften och PK-etablissemanget för sina.

Ansvarsfrågan - den som nästan alla rättegångar handlar om och där bevisfrågor och vittnesförhör kan vara väldigt spännande - är inte en fråga i det här utdragna propagandajippot. Breivik har erkänt gärningarna och därmed är saken klar. Breivik kommer att dömas till ansvar för morden och det enda som återstår av intresse är själva påföljden – allt annat är politik samt cynisk exploatering av människors olycka och lidande.

Den politiska rättegången i Oslo påminner i vissa stycken om andra historiska politiska rättegångar; Franska revolutionens skenrättegångar i slutet av 1700-talet, Stalins skenrättegångar på 1930-talet, Nürnbergrättegångarna efter 2:a världskriget, Kulturrevolutionens skenrättegångar i Kina på 1960-talet och islamistregimers skenrättegångar på senare år.

Stalins utrensningar och Maos kulturrevolution bär klara likheter med hur dagens kulturmarxister arbetar för att komma åt sina politiska motståndare – vilka nästan undantagslöst beskrivs som högerextremister. Sålunda anger inte kulturmarxisterna några argument för att islamistkritiker, eller kritiker av det multikulturella samhället, är ”främlingsfientliga”, ”rasistiska” eller ”högerextrema”. Kulturmarxisternas monopol på sanningen och informationsspridningen, gör det också hart när omöjligt att försvara sig mot denna typ av politisk förföljelse.

Oavsett vilken ideologi som för tillfället har makten i ett samhälle, har den ett intresse av att angripa de krafter som hotar dess ställning och makt - det handlar om ren självbevarelsedrift.

Oavsett om det handlar om en demokratisk eller totalitär ideologi, är det alltså notabelt hur likartat makten uppträder i situationer som denna - det blir alltid stora skådespel och propagandanummer för att övertyga folket om att makten har rätt.

Därför är det kanske inte så konstigt att Breivikrättegången urartat till ett ”demokratiskt” propagandanummer.

Den svenska demokratin, som jämförelse, är inte längre en demokrati i traditionell och vedertagen bemärkelse, utan har på senare år kommit att förändras till att bli en demokratur, där medborgarnas frihet och rättigheter är kraftigt kringskurna.

I demokaturen Sverige har de folkvalda politikerna avhänt sig mycket av makten till icke folkvalda anonyma makthavare i Brüssel.

I demokraturen Sverige har kulturmarxistiska metapolitiker (massmedia och vänsterextrema organisationer som Expo), tagit över de politiska partiernas roll som opinionsbildare och pådrivare i samhällsutvecklingen. Nyhetsrapportering och informationsspridning till medborgarna filtreras noggrant genom politiskt korrekta finmaskiga nät. Nyheter och information som strider mot den politiskt korrekta läran sorteras bort. Obekväma sanningar förtigs.

Det demokratiska underskottet i demokraturen Sverige kännetecknas dels av impotenta politiker, vars roll har reducerats till att verkställa de metapolitiska krafternas dagordning. Dels av impotenta väljare, vars roll har reducerats till att legitimera ”demokratin” genom att gå till valurnorna vart fjärde år. Valboskap har de svenska väljarna kallats – med rätta eftersom deras reella demokratiska inflytande är lika med noll.

Skillnaden mellan Sveriges demokratur och totalitära statsskick som t.ex. forna Sovjetunionen, blir allt svårare att urskilja. De svenska kulturmarxisternas urskillningslösa hat och förföljelse av dissidenter börjar även de anta former, som inte behöver skämmas för sig i jämförelse med de metoder som begagnades i Sovjet.

Det senaste exemplet på de totalitära vänsterkrafternas snabba frammarsch, är LO:s planer på att utbilda 150 000 informatörer, vars uppgift blir att spionera på sina arbetskamrater och rapportera in "främlingsfientliga" åsikter. DDR-Sverige 2012 med andra ord.

Denna bakgrund kan vara bra att ha med sig, när man nu betraktar Norges stora vidräkning med terroristen Breivik.

Färgelanda Monarki