onsdag 18 april 2012

Vänsterextrema Expo på första parkett hos DN - tragiskt

Det är beklämmande att kulturmarxistiska DN ger fritt utrymme åt vänsterfascisten Daniel Poohl och hans vänsterextrema organisation Expo.

Emellertid blir man inte förvånad.

DN legitimerar därmed Expos verklighetsfrånvända konspirationsteorier, som handlar om Breiviks påstådda "högerextremistiska nätverk" som bl.a. inkluderar SD.

Däremot får inte statminister Reinfeldt och Moderaterna plats i Expos högerextrema nätverk, trots att de hyllas av Breivik i dennes manifest.

Färgelanda Monarki

"Lite barbari kan behövas ibland"

Det är ideologen Anders Behring Breivik som talar - inte galningen Anders Behring Breivik.

Var Hitler galen? Var Lenin och Stalin galna? Var miljoner nazister och kommunister, som utförde det smutsiga värvet galna? Nej, inte det stora flertalet. De var istället övertygade anhängare som brann för sin ideologi.

Är Anders Behring Breivik galen? Nej, sannolikt inte i vedertagen bemärkelse. Han brinner endast för sin sak - sin ideologi. Breivik ekar därmed barbariet i 1 000-tals muslimska terrordåd runt om i världen, där fanatiska muslimer - som också brinner för sin ideologi - har dödat 100 000-tals oskyldiga människor bara på senare år.

Den avgörande skillnaden mellan islam och Breivik, är att Breivik är ensam barbarisk ideolog och att medeltidsideologin islam samlar miljoner. "Problemet" med islam är dock att det inte går att dra alla muslimer över en kam. Alla muslimer är inte terrorister. Samtidigt finns det fog för tesen, att politisk islam utgör demokratins största hot, ja t.o.m. för tesen att den utgör ett lika stort hot som nazismen eller kommunismen. Alla tre är nämligen totalitära ideoliger, som inte delar makt och som inte tillåter ideologisk konkurrens.

Det finns sekulära muslimer som är som vilken anständig demokrat som helst, fredsälskande, toleranta osv. Det finns troende muslimer som inte anser att sharia står över värdslig lag och som även de accepterar ett demokratiskt samhälle. Det finns emellertid även troende muslimer som anser att värdsliga lagar strider mot islam och att sharia utgör den enda tillåtna lagen. Dessa muslimer accepterar inte ett demokratiskt samhälle och det är tyvärr dessa muslimer, som utgör den övervägande delen av världens ca en miljard muslimer.

Det grundläggande problemet med dagens islam, är alltså att en övervägande andel av troende muslimer underkastar sig sharia och därmed ett odemokratiskt samhällsskick. Ett grannlaga problem är därvid det faktum att flertalet konservativa muslimer inte är terrorister, samtidigt som de ger andligt och materiellt stöd till terrorister. Utan läromästare i form av ideologiskt inriktade muslimer, hade det således inte funnits muslimska terrorister.

Barbariska handlingar i islams namn kallas Jihad, vilket innebär en religiös plikt och som därmed ursäktar och rättfärdigar den muslimska terrorns barbari. Skiljelinjen mellan en konservativ muslim och en muslimsk terrorist är inte alltid så lätt att dra  - ibland finns heller ingen skillnad.

Terrorn slår dock urskillningslöst mot alla konfessioner och gör inte skillnad på jude och muslim. Däremot gör den kulturmarxistiska retoriken skillnad på Breiviks och muslimsk terrorism; medan Breivik utsätts för ett oresonligt hat, visar man förståelse och sympati för muslimska terrorister.

I Breviks fall handlar det enligt kulturmarxisterna om en högerextrem ideologi, som hotar demokratin och där "högerextrema grupper" har bistått Breivik med råd och dåd. Bevis för att Breivik verkligen ingått i något högerextremt nätverk har dock inte kunnat presterats. Istället har kulturmarxisterna i PK-media producerat ett otal konspirationsteorier, som saknar förankring i verkligheten.

I fallet muslimsk terrorism handlar det enligt kulturmarxisterna inte om en ideologi (islam) som hotar demokratin, utan om "instabila människor sönderslitna av sin tid: De hatade militären för kriget mot talibanerna och de hatade Israel för vad den israeliska militären utsatt palestinierna för. Muslimska terrorister – sönderslitna av de globala krigen och motsättningarna, men också av det västerländska samhället där klassorättvisorna och främlingsfientligheten är starka", för att travestera den prominente kulturmarxisten Göran Greiders ord.

I fallet muslimsk terrorism begår kulturmarxisterna ett episkt intellektuellt och moraliskt bedrägeri mot svenska folket. De bortser från den faktiska kopplingen mellan religionen/ideologin islam och muslimska terrordåd.

Istället skyller kulturmarxisterna på Israel (det är judarnas fel, vilket återspeglar kulturmarxismens och islams gemensamma antisemitism), på imperialismen (det är USA:s fel, vilket återspeglar ett gemensamt hat mot imperialismen) och ett rasistiskt samhälle (det är det kristna kulturarvets fel, vilket även detta återspeglar ett gemensamt hat).

Mot denna bakgrund är det inte så konstigt att de två odemokratiska ideologierna kulturmarxismen och islam slagit sina påsar ihop och bekämpar försvararna av det kristna kulturarvet, kapitalismen och judarna, vilka samtliga benämns "högerextrema".

Sålunda hetsas i dagens Sverige urskillningslöst mot dissidenter i massmedia, massmedia som alltid varit den totalitära maktens främsta propagandaverktyg i dess strävan att desinformera och hålla medborgarna på plats.

Det är illa ställt om ett land som Sverige hamnar i händerna på kulturmarxismen, som förvandlar det demokratiska styrelseskicket till en ren chimär, där Kejsaren och hans nya kläder dagligen paraderas för allmänheten i TV, radio och tidningar.

Det är inte för inte som muslimers hot och våld mot judar i det starkt arabiserade Malmö tvingar judar att fly staden och emigrera. Det är inte för inte som det ansedda Simon Wiesenthal Center varnar judar från att resa till Malmö, vilket torde innebära en skam för varje anständigt samhälle som vill kalla sig demokratiskt. Malmös antisemitiska kommunalråd Ilmar Repaluu har dock viftat bort det hela genom att säga att Simon Wiesenthal Center är Israels lakej.

Sveriges nuvarande demokratiska skymningsland kan bäst liknas vid demokratur. Utvecklingen mot ett fullbordat DDR-Sverige fortskrider dock i rasande takt. Det senaste exemplet är LO, som har beslutat att "utbilda" 150 000 informatörer på Sverige arbetsplatser. Avsikten är att informatörerna ska kontrollera de anställdas "främlingsfientliga åsikter" och rapportera in åsikterna till LO.

Det dröjer sannolikt inte länge förrän vi har 99,9 % röstdeltagande i Sverige, vilket naturligtvis kommer att hyllas som det yttersta beviset för den svenska demokratins prakt och förträfflighet.





Färgelanda Monarki

Färgelanda - Breivik ger eko i Järbo

I dagar som dessa tycks det mesta handla om en massmördare från Norge, vars handlande gett eko över hela världen.

Ett litet eko kan höras i monarkins norra härad Järbo, där norskan Eva Nordström bor.

Hon ansvarade för det arkitektteam som på sin tid ritade den regeringsbyggnad som Breivik bombade.

Till skillnad från allehanda makthavare, som försöker utnyttja tragedin i Norge för egna syften, anslår Eva det mänskliga perspektivet: "- Det är en fruktansvärd tragedi det hela och till slut orkar man inte med mer".

Ikväll blir det riksdagsmöte i Järbo. Riksdagsledamöterna förväntas anlända i eleganta vagnar i god tid före det att förhandlingarna tar sin början.

Färglanda Monarki

Färgelanda - Om PRO och Chefernas bisysslor

En kartläggning vid hovet visar att hovets chefer inte har otillåtna bisysslor.

Det är personalchefen Håkan Larsson som utfört granskningen av sina kollegor, som visar att sju chefers bisysslor är fullständigt tillåtna.

PRO-bossen i Färgelanda Stig Emanuelsson är missnöjd med avgiftshöjningar i färdtjänsten. "- Det är helt åt skogen. Det borde va gratis", säger Stig.

Stig är också mycket kritisk till att det kommunala pensionärsrådet (KPR) togs bort. "- Politikerna sa att dom behövde spara pengar och ersatte KPR med en s.k. pensionärsdialog istället. - Men det är helt värdelöst. Det var svårt nog att prata med 8, men med 35 blir allt en enda hönsgård och det går inte att diskutera några sakfrågor", avslutar Stig.

Kronprinsen Per Krokström är arkitekten bakom förändringen och säger i en kommentar: " - Det känns bra att PRO har förstått min tanke bakom förändringen, då blir det lättare att föra en dialog".

Färgelanda Monarki

tisdag 17 april 2012

En svart dag för Lena Adelsohn Liljeroth

Den 15 april besökte kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth Moderna Museet för att "problematisera kvinnlig omskärelse".

Kulturministerns problematisering skedde medelst tårtspade, med vars hjälp hon skar upp en tårta föreställande en rasistisk karikatyr av en svart kvinna. I alla fall om man ska tro Afrosvenskarnas riksförbund, som nu kräver ministerns avgång.

I sitt problematiserande skar kulturministern olyckligtvis för djupt och nådde ner till PK-Sveriges träskmarker, där hyperkänsliga antenner fångar upp alla verkliga och inbillade rasistyttringar.

Till kulturministerns försvar ska sägas att hon var hungrig och behövde stilla sitt sockerbehov. Vidare är kulturministern inte känd för att vara en tänkande person. Hon hade dessutom sällskap av eliten av Stockholms kulturtanter, så det fanns heller inte av detta skäl någon anledning för kulturministern att ana oråd.

Eller hade hon det trots allt? Kanske var det just den osynliga och starkt närvarande kopplingen mellan Moderna museet, ett koppel leende vänsterkulturarbetare och den pågående Breivikrättegången - starka ingredienser för en vänsterkonspiration mot borgarna alla dar i veckan - som borde ha fått kulturministern att inse att det var fara å färde?

Kulturministern borde alltså ha vetat bättre, hon borde ha förstått att den rasistiska karikatyren av den afrosvenska kvinnan genast skulle utnyttjas av mörkrets krafter. Hon borde stått emot sockersuget, pekat med den silverskimrande tårtspaden på den ännu oskändade afrosvenska tårtan och med hög röst ropat "- Je refuse!".

Det är bara att beklaga att kulturministern missade denna historiska möjlighet att slå ett slag för den positiva anti-rasismen och istället gick i kulturvänsterns upplagda fälla. Kulturministern får nu äta upp sina outtalade ord.



Färgelanda Monarki

Breivikrättegången - Skenrättegång och PK-jippo?

Igår var det den norska statens stora dag, när åtalet lästes upp och åklagaren kunde bravera med utvalda bilder, filmer och tal. Huvudrollsinnehavaren Breviks uppgift för dagen gick ut på att försöka hålla masken, ställd inför åklagarens dramaturgiska upplägg och juridiska scenkonst, och lyckades väl sådär.

Den norska statens och åklagarens show visades i direktsändning, så att alla som följer rättegången kunde ta del av beskrivningarna av de fasansfulla brotten - inklusive närbilder på Breivik och hans känslomässiga reaktioner. Breiviks skiftande ansiktsuttryck och inte minst när han grät en skätt samt när han log för ett ögonblick, gav anledning till ingående psykoanalytiska bedömningar i PK-media.

Idag är det dags för huvudrollsinnehavaren Breivik att tala och redogöra för sin sak. Men dagen till ära har den norska staten stängt av direktsändningen, vilket får till följd att allmänheten som sitter bänkade framför TV:n där hemma, endast kommer att få se och höra Breiviks planerade 30-minuters (försvars)tal i redigerat - censurerat - skick. Det är PK-medias representanter på första parkett som anförtros uppgiften att rescensera Breivik, förmedla hans kroppspråk, hans sätt att tala och innehållet i hans ord.

Rättens ordförande och offrens målsägarbiträdena avbryter Breiviks tal, stör honom och ifrågasätter hans rätt att tala.

Den norska staten dikterar rättegångvillkoren och ger sig genom åklagaren fritt och obegränsat utrymme i massmedia, medan man inskränker försvarets möjligheter att göra detsamma. Härigenom drar den norska staten ett löjes skimmer över rättegången, som mer har karaktären av ett riggat politiskt jippo syftande till att ha en pseudooffentlig rättegång där utgången är given på förhand.

Den norska statens rättegångsdramaturgi skapar känslor som för tanken till politiska rättegångar, som man annars förknippar med diktaturer. Vad är den norska norska staten rädd för egentligen? Är det rädsla för att Breivik inte ska dömas, eller rädsla för att Breivik ska säga en och annan sanning som den norska staten inte vill att allmänheten ska ta del av?

Färgelanda Monarki

måndag 16 april 2012

Breivik - Ett offer för det multikulturella samhället?

Han har kallats korsriddare.

Han har kallats galning.

Han har kallats högerextrem.

Han har kallats islamofob.

Han har kallats mycket annat av PK-medias kulturmarxister, vilka sätter den politiska agendan i Sverige och som i praktiken har monopol på det ”fria ordet”.

Den 22 juli 2011 lät Anders Behring Breivik detonera en bomb i centrala Oslo, som dödade åtta personer. Därefter fortsatte Breivik till ön Utöya, där han sköt ihjäl 69 personer. Totalt skadades drygt 200 personer i de båda terrorattackerna.


Den 7 juli 2005 briserade en serie bomber i Londons tunnelbanesystem, varvid 56 människor inklusive 4 självmordsbombare miste livet och ca 700 människor skadades. Muslimska extremister låg bakom terrordådet.

När tidningen Daily Telegraph gjorde en undersökning bland Storbritanniens muslimer, uppgav 17 % att de sympatiserade med terrorattackerna och 6% - motsvarande 100 000 muslimer - ansåg t.o.m. att terrorattackerna kunde rättfärdigas.

Den 11 mars 2004 briserade en serie bomber på flera spanska pendeltåg i Madrid, varvid 191 människor miste livet och 2 050 skadades. Terrordådet utfördes av muslimska extremister.

Listan på muslimska terrorbrott i Europa kan göras mycket längre, både sådana som utförts och sådana som kunnat avstyras genom Europas säkerhetstjänsters ihärdiga arbete.

Den 11 december 2010 sprängde sig självmordsbombaren Taimour Abdulwahab till döds i centrala Stockholm. Abdulwahabs bil var packad med bomber och stod parkerade i närheten. Bilen antändes strax innan Abdulwahabs bomb briserade, men lyckligtvis detonerade inga bomber.


Före dåden hade Abdulwahab skickat ett meddelande till nyhetsbyrån TT och till SÄPO, där han riktade hot mot Sverige och det svenska folket. ”Nu ska era barn, döttrar och systrar dö lika som våra bröder och systrar och barn dör”.

Abdulwahabs avsikt var alltså att ta många människor med sig i döden. Vanligtvis brukar dödstalen vid dylika attentat vara höga, eftersom de undantagslöst utförs i stora folksamlingar. I Abdulwahabs fall gick dock något snett och endast en del av bombpaketet briserade och dessutom i en gränd som var relativt folktom. Om allt gått som planerat hade sannolikt 30-40 människor dödats och många fler skadats.

Om Abdulwahabs hade lyckats med sitt uppsåt att döda Sveriges ”barn, döttrar och systrar”, hade alltså sannolikt antalet döda och skadade varit i nivå med Breiviks terrordåd.

I mars i år sköt muslimen Mohammed Merah ihjäl sju människor i Toulouse i Frankrike, varav tre judiska barn, 5-årige Arieh Sandler, 4-årige Gabriel Sandler och 7-åriga Miriam Monsonego. Merah sköt barnen i huvudet på nära håll och filmade morden. Filmerna skickades sedan till TV-kanalen al Jazeera, som dock valde att inte visa dem.

PK-media pekade snabbt ut ”högerextrema grupper” som skyldiga till dödsskjutningarna och oikofobiska politiker som EU-kommisionären Cecilia Malmström (FP) var inte sena att försöka vinna politiska poäng på tragedin. 
"Det här verkar vara en person som hyser djupt främlingsfientliga åsikter. Hans agerande tyder på att han är en ensamvarg i sitt handlande, men hans åsikter är tyvärr något vi ser en ökad spridning av i Europa och världen.", sa Malmström.
Malmström hade visserligen rätt om Merahs främlingsfientliga åsikter, men hade oturen att det handlade om muslimsk främlingsfientlighet och rasism riktad mot judar. Eftersom Malmström bekänner sig till den sanna och rätta PK-läran, har hon därefter tigit om Merahs muslimska extremism.
Kulturmarxisterna skyller på Israel (det är judarnas fel), på imperialismen (det är USA:s fel) och ett rasistiskt samhälle (det är det kristna kulturarvets fel).

Göran Greider, välkänd vänsterrabiat oikofob, och som därför belönats med klippkort till TV-soffan hos SVT (Sveriges Vänsterautonoma Television), passade på att i en krönika i Dalademokraten dra sitt strå till stacken, för att ”förklara” för svenska folket att det var Merah som var offret – inte de barn m.fl. som Merah kallblodigt skjutit ihjäl p.g.a. att barnen var judar.

När det stod klart att det var en muslim som begått brotten och inte en ”högerextremist”, ikläddes därför Merah snabbt PK:s offerkofta och framställdes som en legitim representant för den "muslimska vreden" och inte som det monster som han - liksom Breivik - i verkligheten är.

Sålunda orerade Greider:
”Merah är ett tragiskt exempel på hur en instabil människa slits sönder av sin tid: Han hatade militären för kriget mot talibanerna och han hatade Israel för vad den israeliska militären utsatt palestinierna för. Mohammed Mareh – söndersliten av de globala krigen och motsättningarna, men också av det franska samhälle där klassorättvisorna och främlingsfientligheten är starka.”

Som seden bjuder hos kulturmarxisterna lyckas Greider även på något perverst sätt koppla ihop Merahs mord med ”högerextremism”:
”Och så blir hans öde och de brott han misstänks för en spelbricka i det pågående franska presidentvalet. Det är nog ingen överdrift att påstå att sittande president Nicolas Sarkozy nu griper varje möjlighet att exploatera händelsen. Han framträder som republikens beskyddare och manar till nationell samling – alltså samme politiker som nyss flirtade hejvilt med de högerextrema franska väljarna.”

Allt sedan Utöya har PK-media och vänsterextrema organisationer som Expo ägnat åtskillig tid åt att producera konspirationsteorier ägnade att skapa mer eller mindre fantasifulla kopplingar mellan Breivik och ”högerextremister” (d.v.s. i princip alla som är kritiska mot massinvandringspolitiken och det multikulturella samhället). Greiders konspirationsteori om kopplingen mellan ”högerextrema franska väljare” och dåden i Toulouse, utgör således endast en variation på detta tema.

För att travestera Greiders ord och PK-medias bild av islam och muslimsk extremism:
"-Breivik är ett tragiskt exempel på hur en instabil människa slits sönder av sin tid: Han hatade Norges vänsterkrafter för att de sålt ut sitt land och han hatade muslimer för vad de utsatte norskarna för. Anders Behring Breivik – söndersliten av oikofobernas massinvandringspolitik och motsättningarna i det mångkulturella samhället".

Visst tycker vi synd om Anders Behring Breivik.

Färgelanda Monarki